Hwang och Nilsson återger vad Susan Harter redogjort i sina
studier kring barns självkänsla. Där kan man läsa att hon menar att merparten
av barn i 6-års åldern, som vuxit upp under bra förutsättningar, har en
självkänsla likt en gud. De är bäst på allt och skulle de någon gång misslyckas
beror detta (såklart) på otur. Men i takt med att kraven ökar i skolan börjar
även självbilden hos barnen att bli både positiva och negativa. Lärarna har en
generell tendens att i början av skolgången anse och betona att ”så länge man
försöker är det bra”, för att sedan börja jämföra eleverna (Hwang
& Nilsson, 2003, s. 209).
Vidare redogör Hwang
och Nilsson för hur inlärningsteorin ser på barns självkänsla. Inlärningsteorin
menar för det första, att en bra självkänsla utgörs av upplevelsen av att
inneha kompetens. För det andra anser inlärningsteorin att barn blir mer
mottagliga mellan 7 – 12-års ålder av så kallad förstärkning, vilken kan vara en kram eller en uppmuntrande
blick, som i sin tur kan förstärka självkänslan (Hwang
& Nilsson, 2003, s. 210). Vad som, enligt mig, blir
problematiskt är att som framtida lärare vara tillräcklig för alla elever i
klassrummet, så att alla blir sedda och upplever att de är kompetenta. Sedan Lgr
80 och fram till rådande läroplan har
myndigheterna förtydligat att särskilt stöd ska ges så långt det är möjligt
inom klassrummets väggar (Grundskolans
nya läroplan, 1981).
Jag vill påstå att
i likhet med det man kan läsa i, Lundgren, Säljö och Libergs bok, är att dilemmat,
dels är att veta när jag som framtida lärare gör en elev i särskilt behov av
stöd, en tjänst kontra otjänst, genom att placera hen i ett klassrum eller i en
specialgrupp (Lundgren, Säljö,
& Liberg, 2014, s. 388).
 |
| Bild målad av Kristina Bäckström, Lysvik, 16 november 2016. |
Frågor till oss blivande lärare; Hinner vi se de eleverna med behov av särskilt stöd när de är i klassrummet? Hinner vi se resterande av klassens elever? Är nackdelarna, med det utanförskap som en specialgrupp innebär, fler än fördelarna?
Referenslista:
Grundskolans nya läroplan : Lgr 80. (1981).
Stockholm: LiberLäromedel/Utbildningsförl. :
Hwang, P., & Nilsson, B. (2003). Utvecklingspsykologi
(2 rev.). Stockholm: Natur och kultur.
Lundgren, U. P., Säljö, R., & Liberg,
C. (2014). Lärande, skola, bildning : [grundbok för lärare]. Stockholm:
Natur & kultur.
Intressanta reflektioner, jag har själv tänkt i samma banor. Ibland känner jag att vi som lärare kommer att göra barnet till något det kanske inte är - tänker att det är en väldigt stor börda att lägga på eleven att det är hos den "felet" sitter och att som lärare inte själv ta ansvaret och anpassa sin undervisning för att se och nå ut till alla elever. Jag är inte emot specialpedagogik men ju mer jag läser tänker jag vad är pedagogik om det alltid sätts special framför för att poängtera att det inte följer det "vanliga". Samtidigt upprepas det gång på gång, inte minst i Lottas föreläsning att den pedagogik som passar de med behov av extra stöd passar alla barn. Är det inte rimligt att tänka att vi då borde förändra den "vanliga" pedagogiken istället för att försöka förändra var och varannan elev?
SvaraRaderaMin spontana tanke är att nackdelarna är större med att placera elever i en specialgrupp än att flytta in specialpedagogiken i klassrummet.
Om vi hinner se eleverna i behov av särskilt stöd och de som inte inte i behov av det i klassrummet är nog den stora utmaningen för oss blivande lärare - jag vill tro att vi kommer klara det, med rätt resurser och förutsättningar.
Mycket intressant inlägg som får en att tänka och fundera. Spontant känner jag att det kommer bli väldigt svårt att se, upptäcka, lösa och ordna allt som uppstår i klassrummet. Vi är ju bara vanliga människor, inga superhjältar med 10 ögon och 15 armar. Det jag hoppas är att man ser mycket och att det kommer gå att finna lösningar under vägens gång. Grupparbeten, möjligheter att dela klassen, individuella lösningar till vissa osv.
SvaraRaderaJag har tänkt mycket på om det går att lösa och anpassa all undervisning i klassrummet och tänker att allt beror på graden av svårigheter eleven/eleverna uppvisar samt sammansättningen utav klassen i övrigt. Vissa år kanske man har en klass som synkar fint och där det fungerar utmärkt att lägga mer tid hos vissa elever om övriga klassen klarar av att ta emot information, förstå den och klara av att delvis jobba mer självständigt i perioder där man som lärare hjälper andra mer. Andra år kanske man har en klass som är fullständigt kaos, där jag som lärare ständigt behöver rikta min uppmärksamhet mot hela klassen för att lektioner ens ska kunna genomföras. Då kanske specialpedagogik blir ett måste för att eleven med svårigheter överhuvudtaget ska få en chans att klara målen.
Jag hoppas att framtiden kan erbjuda oss lärare bättre förutsättningar för att lyckas genom en större budget till skolan så det blir mindre grupper och där med mer tid finns till varje enskild elev, då skulle dessa frågor bli betydligt mer lättlösta än som det ser ut idag där många klasser har så många som 30 elever. Att tillgodose behovet hos elever med svårigheter i en sådan grupp är självklart mycket svårare.
Väldigt intressant läsning och fin teckning! Jag personligen tycker att man ska undvika att sätta elever i specialgrupp.. Det medför att de hamnar utanför och blir utpekade som annorlunda. Den pedagogik som passar ett barn med exempelvis autism fungerar på alla barn.
SvaraRaderaDen här kommentaren har tagits bort av skribenten.
SvaraRaderaVäldigt bra och intressant inlägg! Många otroligt viktiga men ack så svåra frågor! Det finns nog fördelar och nackdelar med allt tror jag, men en svår uppgift man kommer ha som lärare är att för det första hinna se och märka de elever som är i behov av särskilt stöd. Sedan ska man då gå vidare om det bästa för eleven är att exkluderas från sin orginalklass och inkluderas i en annan klass med mer stöttning? Eller kommer det bara leda till att den eleven kommer tappa motivation till skolan och känna sig "sämre" pga. exkludering av sin klass. Men sedan är det även svårt då om man ska ha kvar de elever som är i behov av särskilt stöd i klassen, förmodligen kommer mycket av lärarens tid läggas på den eleven som är i behov av stöd och då "glöms" lätt de andra eleverna i klassen bort, speciellt den där killen som alltid sitter i hörnet tyst och jobbar. Som läraren knappt hinner märka är där, säg att den eleven behöver hjälp med ett mattetal. Men kanske inte får en syl i vädret under hela lektionen? Går inte att svara på dessa frågor utan att få frågor i svaret igen. Jätteintressant att diskutera!
SvaraRaderaMånga tankar susar omkring när jag tänker på vilket ofattbart häftigt arbete och ansvar, i dubbel bemärkelse, vi kommer ha i vår framtida yrkesroll. Alla har vi gått i skolan, med varierande erfarenheter som väcker många minnen.
SvaraRaderaMinnesbilden av hur stor betydelse det är att en lärare har och är ”allt-i-allo”. Det räcker inte att bara vara en kunskaps törstande lärare med stor glädje att lära ut, man ska också vara en förebild för alla elever och se allt som sker i klassrummet och på skolgården. Även det som sker ”under ytan”.
Personligen kommer jag att anstränga mig till det yttersta för att se till så att alla elever får det stöd som krävs. I början av karriären är det nog svårt att se mönster och kunna se det dolda.. Kruxet är dock att man inte ska snöa in sig på de som är i behov av extra stöd, utan balansera det och se alla elever för det dem är.
En sak som etsat sig fast hos mig, är en utav föreläsningarna som vi såg i temat Skolans styrning.. Enligt Pisa finns det inget samband mellan mängden elever i klassrummet och kunskapsnivåer. Det mest betydande för kunskapsresultaten är lärarkvaliteten. Jag tror absolut på klasser med mindre antal elever så att det finns tid till alla – idag räcker inte tiden till! Eftersom klasstorleken och mer arbete utanför klassrummet ökar, vill jag tro att det ofta sätts in specialpedagoger i klasser som klarat sig helt på egen hand, om det var färre elever.
Tänker jag tillbaka till högstadiet då en klasskompis fick gå i ”Mattegruppen”, tror jag garanterat att om hen hade fått tillräckligt med hjälp av sin lärare i klassrummet hade hen inte behövt gå i ”specialklass”. Dock kan jag tycka att man inte ska enbart tänka på att alla elever ska vara i samma klassrum, utan att man faktiskt kan ha tid utanför klassen om man behöver det. För alla barn kanske det inte är den bästa förutsättningen att vara bland 24 andra elever. Att särskilja är något som i detta fall är viktigt att inte benämna som något annorlunda, onormalt eller utanförskap. Skapar vi dessa föreställningar är det klart att det blir fel mot de elever som behöver extra stöd och även en fördom mot de eleverna.
Jag hoppas att vi alla kan känna att "Min superkraft är att vara lärare - vad är din?"