Jag vill spinna vidare lite på Kicki's inlägg om att en bra självkänsla utgörs av känslan att inneha kompetens (Bäckström, 2016). Hur kommer det sig egentligen att vissa elever presterar bättre, vissa bra och andra mindre bra? Och hur stor makt har vi som lärare att påverka detta bara genom granska våra egna förhållningssätt?
Ett svar kan finnas i en studie gjord av Robert Rosenthal, som visar hur mycket en lärares förväntningar kan betyda för gemene elev. Studien gick kortfattat ut på att lärare på en skola i USA fick förhandsinformation om att vissa av dess elever förväntades "blomma ut" under det kommande läsåret. Alla elever från förskola till åk. 5 på denna skola hade ingått i ett IQ-test, varpå några elever ur detta test slumpats ut , oberoende av resultat, för att få epitetet "late bloomers". För lärarna presenterades testet som sådant att det kunde urskilja elever som man kunde förväntas se goda resultat av. När läsåret var slut visade det sig att dessa elever, mycket riktigt, hade "blommat ut" och presterat över förväntan.
Det som gjorde att de här eleverna presterade så bra som de gjorde, var att de helt enkelt levde upp till lärarens förväntningar på dem. Det visade sig att läraren behandlade eleverna som förväntades blomma ut annorlunda än de andra eleverna (Rubie-Davies & Rosenthal, 2016).
Utifrån denna studie kan det låta enkelt att som lärare bara utgå från att alla är "late bloomers", men liksom alla andra människor har lärare erfarenheter och är inte fria från fördomar när det kommer till hur de tror att vissa människor kommer att vara: "eleven bara stör på lektionerna, hen verkar inte bry sig över huvud taget". Så fort vi tillskriver en annan människa en egenskap, tror jag att vi även utstrålar någonting som gör att den människan förstärker den egenskapen.
Alling (2011) visar flera gånger exempel på hur han levde upp till det som förväntades av honom, genom att leka pajas på lektioner, ta hand om lillebrorsan, leva rövare med morsans kompisar och vara en fin pojke tillsammans med hans biologiska mamma. Han intog ofta olika roller beroende på vilka förväntningar som ställdes på honom.
Vad tror ni: Hur kan vi bortse från våra egna erfarenheter och fördomar för att professionellt ge alla elever lika stor möjlighet till självkänsla i det gemensamma klassrummet?
Referenslista
Alling, M. (2011). Kriget är slut. Stockholm: Forum.
Bäckström, K. (2016, 16 november). Självkänsla i det gemensamma klassrummet(?) [Blogginlägg]. Hämtad från http://hjelk17.blogspot.se
Rubie-Davies, C. M., Rosenthal, R. (2016). Intervening in teachers' expectations: A random effects meta-analytic approach to examining the effectiveness of an intervention. Learning and Individual Differences, 50, 83-92. Hämtad från http://www.sciencedirect.com.bibproxy.kau.se:2048/science/article/pii/S1041608016301376
Intressant. Både ur aspekten hur lätt och gärna vi människor kategoriserar varandra och därmed även våra elever, men också hur stor betydelse det relationella perspektivet har.
SvaraRaderaJag tror det är svårt att se bort ifrån att vi alla har ett eget bagage, men det viktiga är nog att vara medveten kring det och kunna reflektera över vad som händer, kanske i samtal med kollegor?
Jag tror, precis som du säger, att en stor del i svaret ligger i att vi är medvetna om våra egna bagage och fördomar! Ett alldeles ypperligt sätt är att samtala med kollegor om det, för alla har vi olika erfarenheter och jag tror att vi blir rika på att ta del av dem. Tack för reflektionen!
RaderaFörutfattade meningar och att döma någon utifrån både utseende och beteende känns som något man bär med sig från när man va liten. Då kunde man inte se bortom det busiga eller ha en förståelse för varför någon såg eller var "annorlunda". Jag hoppas och tror dock att de flesta vuxna utvecklat ett "filter" för denna typen av dömande ögon, att man har lärt sig att det alltid kan finnas en orsak bakom ett beteende eller kanske en sjukdom/syndrom osv. bakom ett visst utseende. Kanske finns fortfarande reflexen kvar att den dömande tanken poppar upp, men att "filtret" direkt kopplas på och ett vuxet och sunt tankesätt tar över.
SvaraRaderaMed det sagt hoppas jag att vi som lärare kommer ha förmågan att inte döma eller för den delen höja vissa barn till skyarna. Alla barn är lika mycket värda och jag tror att det är väldigt viktigt att både berätta det för våra elever och prata med kolleger om hur vi kan jobba mer och bättre med att utveckla tankesättet.
Tack för din kommentar! Jag tycker såklart som du (vilket jag hoppas och tror att alla som väljer läraryrket som profession gör), att alla barn är lika mycket värda. Att ha förutfattade meningar eller erfarenheter som gör att vi kategoriserar människor känner jag inte är en motsättning till det, utan bara en mänsklig faktor.
RaderaFör på gott och ont kategoriserar vi, vare sig vi är lärare eller inte, och jag tror att en stor styrka i att vara lärare, är förmågan att kritiskt utvärdera sig själv och att alltid vara övertygad om att man kan bli bättre. Det, tror jag, är nyckeln till att vara en öppen lärare.
Jag tror att förväntningar vi har, som gör att vi kanske uppträder på ett sätt mot en människa och ett annat sätt mot en annan, ligger latent. Det är ingenting vi gör medvetet, eller med avsikt att särskilja.
Givetvis ska vi inte diskriminera någon på grund av utseende eller att någon är "annorlunda". Det filtret hoppas jag, precis som du säger, att vi alla har inprogrammerat automatiskt, särskilt pga de roller vi faktiskt kommer att träda in i där vi ska agera rollmodeller för väldigt många elever.
Om vi lär oss att jobba effektivt med förväntningar, så att de är anpassade efter individens utvecklingszon, tror jag definitivt att vi kan göra underverk som lärare.
Jag gillar din inställning, och jag hoppas att vi alltid kan utvärdera oss själva så att vi hela tiden bara blir bättre och bättre som lärare. För som du säger; alla barn är lika mycket värda, och vi har fantastiska samhällsroller som får äran att förvalta dessa värden!
Väldigt intressant ämne Emma, alltid trevligt med ett klipp. Jag tror alla gånger att barn vill leva upp till det som förväntas av dem. Det som är intressant och glädjande är att man se på ett barn som har haft det kämpigt, kommer det då in en vuxen som ser barnet från en annan vinkel, så vill barnet leva upp till det, i positiv mening.
SvaraRaderaJag har själv varit ett barn som lever upp till de som människor förväntas av mig. Även kamrater som man hade i skolan. Kan känna att jag är den kameleonten lite fortfarande. Nu är det min personliga erfarenhet jag utfick ifrån men tror inte den är så olik någon annans.
Det är något som jag tänker ha med mig som framtida lärare att tänka på hur man bemöter ett barn. Då menar jag inte bara mot de barnen som har det kämpigt i skolan och har tendenser till att göra busiga saker.. Även de "rediga" barnen, att jag inte bekräftar med att "-Lisa, du som är så redig..." Då är det något Lisa nu då vill leva upp till vilket kan påverka henne negativt!!
Utgå från likvärdigheten om att alla är olika. =)
Jättenyttig tanke Marika, att man hela tiden måste tänka på hur man uttrycker sig. För precis som du säger, kan det där uttrycket "-Lisa, du som är så redig..." stjälpa lika mycket som när en elev känner att det förväntas av den att hen ska vara busig. Tror det är när det blir en stress, när barnen känner att de måste leva upp till något som det blir en negativ förstärkning.
RaderaGivetvis ska barnen få krav på sig, men alltid såna som är rimligt att de kan klara av.
Tack för fina reflektioner, och främst att du delar med dig av egna erfarenheter!:)